Elektronisk musik

Genom hela musikhistorien har musik alltid varit förbundet med teknologi och nya uppfinningar. De äldsta benflöjterna som hittats vid stenåldersboplatser visar att hantverk och akustiska kunskaper stod på en hög nivå. De stora bronslurarna som hittats vid utgrävningar visar på en mycket hög nivå av smideskonst för 3000 år sedan.




Orglar från senmedeltiden (13-1400 talet) och framåt (speciellt under barocken) visar att teknologi och finmekanik på en mycket hög nivå plus ofta arkitektoniskt nyskapande. Det finns forskare som hävdar att finmekaniken i orglar, speldosor o dyl var en förutsättning för den stora industriella revolutionen på 1700-talet.




Musik har i alla tider bidragit med ny teknologi och samtidigt utnyttjat ny teknik som kommit fram. Kreativa musiker och kompositörer har alltid letat efter nya uttrycksmöjligheter och medier, och under förra århundradets elektroniska revolution har alltid musiken funnits med.

En av nymodigheterna har rört sig om instrument i vid mening. Det har handlat om att hitta nya klanger, något helt nytt och tidigare ohört som kanske kan användas för att uttrycka något speciellt. Ofta har det rört sig om elektriska/elektroniska apparater som genererar ljuden. En trend har rört sig om att utnyttja mikrofoner och förstärkare för att förstärka ljud på redan kända instrument. Här kan nämnas elgitarr, elorgel och elpiano.




Ett märkligt instrument, ”Tellharmonium”, konstruerades av Thaddeus Cahill i Massachusetts, USA. Instrumentet bygger på en samling växelströmsgeneratorer (dynamos), som var en avger en ton. Spelaren kunde variera tonen efter att den anslagits och det var också möjligt att spela med olika styrkegrader. Det behövdes många tunga generatorer och då Cahill skulle frakta instrumentet till New York 1906 vägde det 200 ton. Han gjorde också försök med att sända musik över telefonnätet vilket blev så populärt att den tidens ganska primitiva telefonsystem kollapsade.




Fram till 40-talet finns också ett stort intresse för biograforglar, som var en tekniskt avancerad variant av ett vanligt instrument. Det byggde på olika former av sk tungstämmor, av samma slag som sitter i dragspel eller munspel och slagverksinstrument. Orglarna kunde härma många olika typer av traditionella instrument och klanvariationen var stor. En skicklig organist kunde hantera 3 - 4 klaviaturer plus pedaler för fötterna kunde skapa stor variation. Det var förstås billigare för biograferna att ha en organist jämfört med en hel orkester för att spela till stumfilmerna. Organisterna gjorde och små konserter för och efter filmerna, silket blev populärt. När ljudfilmen kom i början av trettiotalet användes orgeln vid konserten på bion men blev även utnyttjad för lägga på extra musik över ljudspåret till filmen.

Runt första världskriget hade många länder blivit industrialiserade. Det kom bilar som började konkurrera ut häst och vagn, ång- och motorfartyg som efterhand ersatte segelskutorna. I tillägg till detta kom också luftskepp och flygmaskiner som i alla fall av några blev ansedda som framtidens transportmedel och inte bara leksaker.

Många konstnärer har önskat en ny musik för en ny värld. De ville ta in vardagens ljud som sirener, billjud, tåg och allehanda maskiner. Med dessa ljud skulle man göra vardagens musik. Luigi och Antonio Russolo skrev modernistiska manifest och gjorde musik med otraditionella instrument. Den franske kompositören Edgar Varèse tog in brus i vanliga ensembler för att hitta nya uttryck. Klicka här för att höra ett avsnitt av Varéses ”Ionisation”.

Det största språnget kom när radioröret blev uppfunnet och utvecklat av Lee de Forest i USA år 1907. Denna innovation, och senare den fortsatta utvecklingen med transistorer och mikrochips har inte bara nyskapat elektroniken utan även musiken.

Radioröret möjliggjorde förstärkning av signaler, radio, TV, grammofon och ljudband. Man kunde också konstruera svängande kretsar (kombinationer av rör, kondensatorer, motstånd och andra elektroniska komponenter) som kom att utgöra grunden för nya instrument som kom fram efterhand, elektrofoner, som de brukar kallas av musikvetare. Det gjordes många experiment för att utveckla nya instrument. Några försökte skapa vardagsljud med elektroniska hjälpmedel, medan andra sökte nya och eteriska (överjordiska, främmande) klanger, aldrig tidigare hörda.



Det första instrumentet som fick en musikalisk betydelse var den sk ”Aetherophonen”. de nyutvecklades av ryssen Lev Theremin i St. Petersburg år 1918. Instrumentet var färdigt 1924 då det blev patenterat och producerat av RCA (Radio Cooperation of America, ett elektronikbolag som också blev ett viktigt radiobolag och skivbolag) i USA. Instrumentet hade en speciell svängande krets som påverkades av hur man behandlade två st antenner. Senare versioner fick klaviatur eller greppbräda som på en cello. Instrumentet kunde spela glissando, men hade också möjlighet att bara ta fram de kromatiska halvtonerna.

Det finns mycket musik som skriven speciellt för detta instrument.
Klicka här för att höra på ett utdrag av ”Vocalise” av Sergej Rachmainoff.




På ungefär samma sätt konstruerar tysken Jörg Mager sin ”Sphärophon”. Här är det två vridkondensatorer i stället för antenner. "Sphärophon II" hade två manualer och pedal. Magers instrument fick stor uppmärksamhet när den användes som elektroniska Parsifal -klockor vid ett framförande i Bayreuth.

Det instrument som kom till störst användning, och som var mest intressant för kompositörerna vi den här tiden, var ”Trautonium” som var utvecklat av tysken Friedrich Trautwein år 1930. Instrumentet var till en början enstämmigt men kom senare i en polyfon, flerstämmig version. Det handlade om en steglös tonhöjdskontroll genom en slags tastatur (som en cylinder) som man förde handen längs, amt knappar och brytare för att förändra klangfärgen. Instrumentet blev patenterat och producerat av Telefunken i Tyskland och man kan säga att detta var det första serietillverkade elektroniska musikinstrumentet. Även om vi idag tycker att detta är ett enkelt instrument var det än gång i tiden det mest avancerade elektroniska instrument som fanns. Klicka här för att höra utdrag från "Langsames Stück und Rondo für Trautonium” av Paul Hindemith.




Det elektroniska instrument från mellankrigstiden som överlevt längst är "Ondes Martenot" (Martenotvågor), som fått sitt namn efter sin uppfinnare, fransmannen Maurice Martenot. som utvecklades omkring år 1928. Instrumentet bygger på en huvudsvängkrets och andra svängande kretsar runt denna som bara kan generera en ton i taget. Det spelas med ett vanligt klaviatur samt andra kontrollorgan, och det är enkelt att få fram glissando och andra speciella effekter. Instrumentet har också ett stort dynamiskt omfång. Att instrumentet överlevt så här länge beror till stor del att det använts i verk av Olivier Messiaen (Turangalîla-symfonien från 1948), Arthur Honegger och André Jolivet. Klicka här för att höra ett utdrag från "Chant d'Amour" från "Turangalîla-symfonien".

Ett annat succéinstrument blev utvecklat i USA för att kunna imitera andra instrument. Det blev kallat Hammondorgel (efter uppfinnaren Laurens Hammond), och har varit i produktion sedan 1935. Detta är egentligen ett elektroniskt instrument och inte en orgel. Man har använt Hammondorgel i kyrkor och på biografer, men det var framför allt som heminstrument det blev en succé, mycket tack vare sin relativt ringa storlek och att det hade många olika klanger, och inte att förglömma -ishockeyorgel. De stora orglarna kunde ha tre manualer och fullt pedalställ, som en kyrkorgel.

Ljudet förstärks och spelas upp av högtalare, som kan sitta i själva instrumentet eller en separat låda. Högtalarna kan också ha så kallad ”Leslie-effekt” som skapas genom att diskanthögtalarna roterar.

På senare tid har Hammonden fått en nytändning, speciellt inom vissa typer av rock- och jazzmusik.

Musique Concrète
En mycket speciell form av musik utvecklades i slutet av 40-talet vid franska radion i Paris. Inspelade ljud från grammofonskivor och bandspelare utgjorde ljudkällor, både musikaliska och ”vanliga” vardagliga ljud användes. Dessa ljud kunde spelas upp snabbt eller långsamt, framlänges eller baklänges, repeteras etc, något som gjordes redan på 20-talet - och som vi idag möter hos DJ:s och rapartister.

Det var framför allt Pierre Schaeffer som med sin järnvägsetyd väckte uppmärksamhet. Ett verk med en serie av inspelningar av tågljud i olika situationer: i full fart, start och inbromsning användes på många olik sätt för att skapa ett rytmiskt lekande verk. Tillsammans med Pierre Henry gjorde Schaeffer också Symfoni för en ensam människa, som är ett mer utvecklat stycke musik. Klicka här för att höra utdrag från "Järnvägsetyd".

Alldeles innan 2.a världskriget blev en teknik utvecklad som gjorde det möjligt att spela in ljud genom att överföra mikrofonens signal till elektromagnetiska variationer som lagrades på en ståltråd. Dessa magnetiska variationer kunde sedan spelas upp via ett speciellt läshuvud som sedan förstärktes till ljud genom förstärkare och högtalare.

Under kriget utvecklades ett helt nytt lagringsmedium: ett långt smalt och mycket tunt plastband där man lagt på en tunn, finkornig metallpasta, som kan magnetiseras och avmagnetiseras. Detta var grunden för rullband, videoband, kassettband och DAT-band.

Med detta nya media blev det mycket enklare att göra konkret musik. Man kunde klippa bort material, kopiera, omgruppera, spela i olika hastigheter, fram- baklänges. Ljuden kunde också bearbetas av olika filter, klangenheter och olika modulatorer. modulatorer (lenke til ordliste "modulatorer"). På det sättet kan man ändra ett ljuds karaktär och t ex ”maskera” ett känt instrument. Spelar vi en pianoton, så hörs ett karakteristiskt hammaranslag och en ton som gradvis dör bort. Om vi spelar pianomusik baklänges, får vi istället en serie toner som gradvis ökar i styrka och slutar tvärt. Det blir lite som att höra dragspel. Om vi klipper bort attacken av ett ljud, är det ofta svårt att avgöra vilket instrument som spelar.

Den här typ av effekter blev ofta utnyttjad inom den konkreta musiken. Kompositörerna skapade olika ljudobjekt som sedan sattes samman till kompositioner. De kallades själva sina verk för ”ljuddramer”, och inte kompositioner.

Elektronisk musik från studio
Med den konkreta musiken kommer teknikerna på allvar in på den musikaliska scenen. Något senare kom en ny gruppa fram: forskare inom akustik, elektronik och informationsteknologi. Dessa utvecklade teorier, teknologi och redskap som kompositörerna kunde använda. Kompositörerna valde i början av 50-talet det elektroniska mediet därför att:
- de vill göra något som var annorlunda en (och var en kontrast till) den konventionella musiken de mötte i konsertsalarna. De vill uttrycka något annat än den traditionella musiken
- de vill själva ha kontroll över ljud och framförande. De ville inte vara beroende av en eller flera utövare som med sina tekniska förutsättningar på instrumenten och sin egen smak påverkade hur musiken skulle framföras
- de ville experimentera och leka med nya, ohörda ljud.

Den nya tekniken skapade stora och komplicerade studios där anställda tekniker skulle hjälpa kompositörerna. Dessa studios hade en stor samling av olika elektroniska apparater, och alla dessa utgjorde tillsammans ett slags ”superintstrument” som producerade ett band som kunde spelas upp var som helst (där man hade avspelningsutrustning och bra akustik.

Dessa instrument arbetade med en form av ljudsyntes, ljud skapade från grunden, i motsats till den konkreta musikens inspelningar av allehanda ljud. Här kunde man göra ljud med vilken grundfrekvens och övertoner man önskade. Man kunde göra olika slags brus, t ex vitt brus (ungefär som det du hör mellan radiostationerna på din radio). Man kan också med hjälp av filter göra färgat brus, ljudytor, statiska och rörliga ljud.

Några av ljuden och klangerna var relativt enkla att framställa, andra krävde många timmars arbete bara för några få sekunders ljud.

En av de viktigaste studiorna i början 50-talet låg i Köln i Tyskland, och här arbetade Karlheinz Stockhausen. Han var en traditionell kompositör som skrev vanlig modern instrumentalmusik, men då han fick chansen till att göra elektronisk musik, tog han den och experimenterade med ljud, rörelser och former.

Från början skrev han rena elektroniska stycken, men efterhand kombinerade han klangerna från tonbandet samt från några enkla ljudprocessorer, som ex ringmodulator, med traditionella instrument och röster. Åren 1955-56 komponerade Stockhausen Gesang der Jünglinge, som räknas som en klassiker från pionjärtiden. Kompositionen tar sin utgångspunkt från historien i Bibeln om de tre unga män som kastades i den brinnande eldugnen i Babylon, men där inte ett hår sveddes på deras huvud. Verket består av fem kanaler (som senare blev mixat till fyra) och gjordes i Kölnstudion. Här kombineras en pojksopran, som sjunger lovsången i eldugnen ”Preiset dem Herrn” med elektroniska ljud. Många av de elektroniska ljuden har sin grund i gossoprans toner, som elektroniskt kan delas upp i enskilda beståndsdelar och bli utgångspunkt för vidare bearbetningar eller tranformation till elektroniska ljud. Konsonantljudljud som p k t blir skarpa impulser, vokaler a o u æ ligger närmare sinustoner, s sch ch ƒ blir brusband, v är en stämd ton innan explosionen.

Klicka här för att höra utdrag från "Gesang der Jünglinge".



Partiturexsempel från "Kontakte".

Elektronmusiken kommer till Sverige
Svensk EAM har en ganska lång historia även med internationella mått. Det första svenska EA-verket anses Rune Lindblads "Party" vara. Det komponerades redan 1953. Stycket är gjort i typisk konkret stil med inspelningar från dels radio, dels från just ett party där Rune lagt en mikrofon på drinkvagnen.
Klicka här (lenke til Party.wav) för att höra utdrag från Party. Bland de svenska pionjärerna kan nämnas Leo Nilsson, Bengt Hambraeus och Ralf Lundsten.

Rune Lindblad och Leo Nilsson introducerade elektronisk musik vid dåvarande musiklärarutbildningarna SÄMUS i Sverige i början av 70-talet. Det var många blivande kompositörer som genom dessa pionjärer kom i kontakt med elektroakustisk musik.

Från superstudio till datamaskin
Utvecklingen av mikroelektroniken som ex utvecklingen av transistorer och senare mikrochips under 1960- och 70-talen skapade nya möjligheter för musiken. Det dök upp speciella musikmaskiner, relativt små instrument som kunde generera speciella klanger. Den mest kända är förmodligen ”Moog” (efter sin skapare). Från början var Moogen en ren ljudmaskin men mot slutet av 60-talet var de flesta instrumenten utrustade med tangentbord som på orgel och piano. Man brukar räkna Moogen som den första kommersiella synthesizern. Men fler skulle komma.




En av tidernas största syntsuccéer var Yamahas DX7 som lanserades år 1983. Denna bygger på en speciell ljudsyntesform som kallas FM-syntes. Som utvecklades av John Chowning vid Stanford University i Kalifornien. Synten hade förprogrammerade klanger som hade namn efter kända instrument och ljud. Man kunde också själv programmera ljud. Med lite trixande kunde man också göra ljud som inte bara spelade vanliga skalor; olika varianter av mikrotonalitet var också möjligt.

Detta, och andra liknande instrument skapade en helt ny situation för den elektroakustiska musiken (EAM), pop och jazz. Lite senare under 80-talet kom också samplern, som till det yttre kan liknas vid en synt, men som har ljud som är inspelade med mikrofon och sedan bearbetade för lagring och avspelning. Denna teknik gör att man t ex kan ”sampla” glasskrossning. Ljudet kan sedan spelas upp ”kromatiskt” genom spel på tangenterna.

Rent tekniskt är dessa instrument små datamaskiner, och när man insåg att man kunde använda flera instrument tillsammans eller låta de styras av en dator blev det en stor ökning av användatet. För at kunna utväxla information mellan instrumenten utvecklades ett kommunikationssystem som snabbt blev en standard över hela världen: MIDI (Musical Instrument Digital Interface).

Allteftersom blev det enklare att använda dessa instrument, och det har också skrivits många dataprogram för styrning av instrumenten, lagring av ljud, notation och för inspelning av ljud. Det tog heller inte lång tid förrän man började använda persondatorer, som dykt upp, som riktiga instrument. En kombination av inspelning, redigering, syntes, spelande, uppspelning och CD-produktion var möjlig. Det förde med sig en ”demokratisering” av musiken som innebar att många fler fick tillgång till hjälpmedel och produktionsutrustning.

Det är väl inte fel att säga att det var tekniker och de tekniskt intresserade kompositörerna som först kom med denna revolution. Detta ledde till att mycket musik där det tekniska och fascinerande nya fick dominera på bekostnad av en sund kritisk hållning och genomtänkt estetisk och konstnärlig komposition.

Hemmastudiorna kan inte ersätta större studios där experimentverksamhet och forskning pågår. Den allra bästa utrustningen är fortfarande för dyr för de flesta och därför finns också institutioner och organisationer som driver större studior. Några av de mest kända är IRCAM och GRM i Paris, CCRMA vid Stanforduniversitet i Kalifornien, Banff Art Center i Kanada, MIT Media Lab vid Massachusets Institute of Technology i Boston, CNMAT i Berkley, CREATE i Santa Barbara och vid Universitet i San Diego.

I Sverige heter den stora studion EMS som ligger i Stockholm . Flera av den elektroakustiska musikens pionjärer i Sverige var på 1950-talet engagerade i tillblivelsen av en fast svensk studio för elektroakustisk musik. EMS, som den kom att kallas, började ta form under hösten 1963 då tonsättaren Karl-Birger Blomdahl inledde samtal med styrelsen för Sveriges Radio om att bygga en studio för elektroakustisk musik. Beslutet att bygga densamma togs hösten därpå.

EMS historia är i mångt och mycket också den svenska elektroakustiska musikens historia. Utan överdrift kan man säga att EMS under de senaste trettio åren varit den nationella studion för elektroakustisk musik, där majoriteten av betydande tonsättare inom genren arbetat och där merparten av musiken tillkommit. Man kan tacka Sveriges Radio för att vi var tidigt ute eftersom de stödde experimentell verksamhet på ett generöst sett. 1964 öppnas EMS (elektroakustisk musik i Sverige) i Sveriges Radios gamla lokaler på Kungsgatan i Stockholm. Chef blev norrmannen Knut Wiggen som var en mycket kreativ och visionär person. Under hans tid utvecklades tekniken och redan på 70-talet fanns utrustning som arbetade med digitala oscillatorer och kontrollerades av en stordator.

Efter Wiggen blir Lars Gunnar Bodin chef och som i slutet av 80-talet efterträds av Hans Lunnel, sedan Ulf Stenberg och fom 2004 Mats Lindström. Det finns några studios runt om i landet: IDKA i Gävle, Blomdahlstudion i Växjö, Tonsättarstudion på Gotland och Geiger i Göteborg. Utöver detta finns det utbildningsstudior vid musikhögskolorna i Stockholm, Göteborg och Malmö.

I Norge finns NOTAM, som förutom att vara ett fysiskt centrum med mängder av utrustning också är ett nätverk av alla högre utbildningsinstitutioner och betjänar också musikorganisationer i Norge. NOTAM har utvecklat många datorprogram, bl. a. DSP som du antagligen arbetar med just nu.

Vi är fortfarande bara i början av utvecklingen av elektronisk musik. Det finns massor av musik och hjälpmedel kvar att göra. Sätt igång!